Alla pratar om vädret men ingen gör något åt det. Pengar är motsatsen brukar det heta: Ingen pratar om det men alla försöker göra något åt det.

Stjärnbloggaren Isabella ”Blondin­bella” Löwengrip har tillsammans med Pingis Hadenius nyligen lanserat Economista AB, ett företag som ska få tjejer att börja prata om pengar. Konceptet innehåller en bok, en medlemsklubb och en podcast som ska hjälpa unga kvinnor att ta makten över sin ekonomi.

Investera i rätt relationer, skor, accessoarer och attityd. Spara, spara, spara och titta så här gjorde vi, predikar boken på rosa sidor.

Även om det är mer fokus på konsumtion än på pension är många av Löwengrips och Hadenius tips bra. Det går att lära sig om privatekonomi från Economista men det bygger på att man har överseende med att ”jag jobbade extra på min pappas advokatbyrå” lyfts fram som höjden av självständighet och nybyggaranda.

Boken kan trots det säkert få många av Isabella Löwengrips unga kvinnliga läsare att tänka mer medvetet kring pengar. Bilden att ekonomi är något för män och att privatekonomi är för svårt att bry sin lilla hjärna med sitter djupt i samhället. Det är bra att Economista försöker göra något åt det.

Vi vet att svenska kvinnor tar enorma ekonomiska risker med sin privatekonomi.

Framför allt genom att arbeta deltid.

I pensionsåldersutredningens delbetänkande som publicerades förra året nämns i förbigående att hälften av alla kvinnor som går i pension nu sannolikt kommer att få garanti­pension.

Garantipensionen är ett tillägg som utbetalas till personer med mycket låg pension.

Vad detta innebär är med andra ord att hälften av alla kvinnor som går i pension nu kommer att få en nettopension på mellan 5 000 och 8 000 kronor i månaden.

Det är mindre än ett studielån.

Orsaken heter deltidsarbete och ojämställd arbetsmarknad.

Frågan är dock om Economistas stridsrop om att ”utveckla rätt attityd”, bli en ”pengamagnet” och hålla reda på hur många kaffe latte man dricker är svaret.

Men vi tar det hela från början.

Isabella Löwengrip driver Sveriges antagligen största politiska blogg. Under namnet ”Blondinbella” startade hon den som 14-åring. Då, 2005, var Fredrik Reinfeldt oppositionsledare på väg att vinna valet. Blondinbella var entusiastisk MUF:are med funderingar kring vad-ska-man-ha-på-sig-i-skolan-i morgon och drömmar om att bli entreprenör.

Hennes utveckling från tonåring till 22-årig nygift blivande mamma har också varit historien om det nymoderata Sverige.

Isabella Löwengrip har bättre än de flesta förstått att fånga sin borgerliga tidsanda. Det är en jobbskatteavdragen, medelålders, Svensson-tillvaro som annonsörerna på hennes blogg betalar för att synas i. Grejen är bara den att bloggen skrivs av en 22-åring och publik­en består av tonåringar.

Här någonstans finns själva kärnan.

Blondinbellas liv är Blondinbellas affärsidé. Och Blondinbellas liv är bostadsrätt, bröllop och höj- och sänkbar specialsäng. Det är Linas Matkasse, städhjälp, tv-kvällar och parmiddagar där man äter kött på någon av Stockholms innerstadsrestauranger. När Blondinbella och fästmannen Odd åker i väg till ön Martinique i Västindien klagar herr Blondinbella över att maten är dålig och längtar hem till sin höj- och sänkbara säng.

Han är 24 år gammal.

Parets smekmånad består av att rulla in sig i choklad på ett spa och den sammanhållande religionen i den lilla familjen är att kolla på bostadsannonser på Hemnet.

Nej, det här är inte samma 22-åringar som luffar runt med ryggsäck i Indien, sover på dragiga vandrarhem på Prags bakgator och pratar om meningen med livet med tatuerade australiensare på svartklubbar i östra London.

Det är en helt annan ungdomsdröm. En dröm om trygghet och konsumtion.

Och en dröm där konsumtionen i hög grad har blivit till tryggheten.

Det är inte konstigt att det är Isabella Löwengrips lyxiga Svensson-liv som unga dreglar över i dag.

Osäkra, kortvariga och tillfälliga anställningar är vardag. Detta samtidigt som allt det som hör vuxenlivet till:

Bostaden, tryggheten och sommar­semestern utgår från just fasta anställningar. Vuxenlivet skjuts upp, du kan inte få den typ av jobb som din utbildning var tänkt att leda till och du känner dig lurad och dum.

Självklart blir det då attraktivt att

läsa om någon som är 22 och lever ett medelålders svenne-liv med nymoderat guldkant. För Blondinbella och många av hennes läsare är småborgerligheten en dröm – inget att himla med ögonen åt samtidigt som man tar sin ryggsäck och drar till Indien.

Det medelklassupproret byggde alltid på att det fanns bostad, jobb och ekonomisk trygghet att komma tillbaka till. Medelålderns diskreta tv-kvällar var något man lite skamset retirerade in i så småningom – inte något att stolt visa upp för hundratusentals läsare på en blogg.

Men det gör Isabella Löwengrip.

Det är på alla sätt logiskt att hennes nya företag producerar lyxiga inneskor.

Med Economista ger hon sina läsare den sista pusselbiten i livsstilsbygget. ”Du kan också få mitt tryggt konsumerande vuxenliv bara du lär dig mer om privatekonomi.”

I Economistas värld finns inget samhälle och vi är alla ensamma med våra projekt. Det går inte att påverka världen i stort.

Däremot din egen attityd.

Ta på dig de mjuka tofflorna och stäng dörren mot om­världen.

Vad tycker ni om det här?