Sista ordet Samma sunkiga kvinnoideal genomsyrar både datorspelen och modebloggarna. Men varför är det bara de förra som får skit för det, undrar Unni Drougge.

När nya stjärnor upptäcks på internet framställs de ofta som speciella och originella – nätet är ännu relativt ungt och den som utmärker sig där anses komma med nånting nytt. Ofta sugs därför dessa nyfunna förmågor upp av det gamla trötta etablissemanget, som alibin för fräschör och nytänkande.

Tråkigt nog är föryngringskuren sällan mer upphetsande än ett happy meal på McDonald’s. Det unga nytillskottet upprepar bara beprövade recept och smälter ypperligt väl in i trygga och välkända förpackningar (som Gina Dirawi eller William Spetz).

Mest förutsägbara i sin stereotypi är ändå mode- och sminkbloggerskorna, med nya klickmonster som Foki och Miss Lisibelle, arvtagerskor i rakt nedstigande led från Kissie och Blondinbella.

Den tidigare bimbokritiken har emellertid tystnat och ersatts av en sorts tillkämpad respekt, inte bara för bloggerskornas pekunjära framgångar, utan nu också för att man anser att de levererar en berättelse. Berättelsen – storytelling – det är nämligen dagens honnörsord i den olönsamma journalistikens utfiskade hav.

Nu när alltfler tidningssegel revas och vi äntligen håller på att bli papperslösa på allvar måste vi hitta digitala hamnar, varför vi nervöst sniffar längs den unga bloggerskans thigh gap som om vi där nånstans kunde få en skymt av framtiden.

I det danska public service-radioprogrammet Mennesker og medier utropades således den danska högtrafikerade bloggerskan Fie Laursen som en äkta storyteller, en av dem som ska visa kryphålet in i nya jungfruliga, lukrativa marker.

I vår iver att finna framtidens melodi har vi blivit så tondöva att vi förväxlar kvantitet med kvalitet. Och i vår stränga genusfostran passar vi oss noga för att dissa ”unga tjejer som faktiskt gööör nåt”.

Modebloggerskorna har alltså blivit heliga kor bland både feminister och ”framsynta” publicister. De kanske har nåt att lära oss!

Spelindustrins sexistiska kvinnosyn granskas samtidigt alltmer (vilket givetvis är fullt berättigat).

I sin ”Jimquisition: Objectification and men” slår Jim Sterling fast att männen i datorspelen styrs av mål de själva satt upp medan kvinnorna rätt och slätt bara utgör ett manligt mål i sig.

Spelen görs – precis som svenneporren – mestadels av män och riktas i huvudsak till män. De manliga hjältarna har mod och handlingskraft, kvinnan har ... boobs. Att närapå hälften av spelanvändarna i dag är av kvinnokön borde tyda på att många honkönade kan identifiera sig med de manliga hjältarnas mod och handlingskraft.

Det är mer än vad man kan säga om de unga tjejer som följer de plutläppiga livsstilsbloggerskorna. Där får man lära sig använda concealers som kan dölja en 12-årings ”mörka ringar under ögonen”, man får se ymniga skördar från själlösa shoppingrundor, hårprodukter för ”snygga lockar”, måltider intagna på ställen med sterila stadsutsikter och små gulliga accessoarhundar.

Man får med andra ord inblick i ett kvinnligt livsideal som i allt väsentligt liknar den typiska lyxhustruns tillvaro, ett liv vars enda existensberättigande och inkomstkälla är försöken att efterlikna de passiviserade och ointressanta kvinnogestalter som den mansdominerade spelindustrin nu får pisk för.

Om livsstilsbloggerskorna berättar en historia, så är det denna: En kvinnas uppgift är att vara dekorativ och att visa att det lönar sig.

Den berättelsen är mycket gammal och trött och säger förhoppningsvis ingenting om framtiden – även om den utspelar sig på internet.

---

Unni Drougge är författare, skribent och radiopratare.